livslång kärlek.

Idag bar det av till Lindesberg. Jag hade en olustig känsla i magen, och jag mådde illa konstant.
Begravningen var superfin. Jag trodde jag skulle kunna hålla tårarna borta, men jag grät som jag vet inte vad. Det gick bra att spela åtminstone. Prästen var verkligen down-to-earth. En tjej med kortklippt hår och skinnrock. ascool. Hon berättade massa fina saker om Kalle, som både gjorde en ledsen och gav en ett gott skratt. Det värsta var att gå fram till kistan och ta farväl. Agda gick fram och pratade med han. Tackade för allt de fått tillsammans och vilken underbar maken han hade varit. Det var så känslosamt. Som The Notebook fast tusen gånger värre. De levde ihop i 50 år, utan barn, men stod ut med varann i vått och torrt.

Nu vet jag att livslång kärlek existerar.