Man kan nästan undra hur många sömnlösa nätter jag har legat och stirrat upp på kvistarna i takbrädorna, utan att egentligen fokuserat blicken på något alls. Varje fläck verkar ha sin plats. Men det är rymden mellan min kropp och taket som är intressant. Den tjocka luften av drömmar, förhoppningar, ångest och ömkan. Och ibland mitt svidande hjärta. Alla underliga tankar vi har haft när vi filosoferat om livet medan solen sakta har gått upp bakom trädkronorna utanför mitt fönster.
Jag är redo att älska igen, fast jag vet att det kommer göra ännu mer ont.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar