Where did my heart go missing?

Regnbåge över Hultsfred

When I offer you survival,
You say it's hard enough to live,
Don't tell me that it's over,
Stand up
Poor and tired,
But more than this

Det var med blandade känslor jag lämnade Hultsfred igår. På något sätt lämnade jag en bit av mitt hjärta kvar där. Lera upp till knäna, vänner, magiska konserter, mysigt camp, jobb på en soptipp, backstage pass, iskalla och varma nätter, alkohol, pussar, kramar, flumm, funktionärshäng, kärlek och inspiration. The Killers, Kings of leon, White Lies, Franz Ferdiand, Ozomatli, John ME, Klaxons, Thåström, Dropkick Murphys, Dead by April, Regina Spektor, SMK, Petter, Winnerbäck, The Sounds, Ice Cube.

Hoppa till Mr. Brightside med total lycka i kroppen, gråta till Closer på Kings of Leon, dansa till Franz Ferdinand, bli glatt överraskad av Ozomatli för fulländad musikerglädje - sinnessjukt bra spelning, vilket band går liksom ner mitt i publikhavet och spelar? Obeskrivligt. John ME var bland de mysigaste spelningarna, hans röst är full av själ. White Lies, äntligen fick jag min dos av hjärtinfarkt när trummorna slog på E.S.T. och att avsluta festivalen med Thåström som inleder konserten med Släpp aldrig in dom och Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, gör allt för bra för att vara sant. Grät till Fanfanfan ännu en gång.

Skulle kunna säga mycket om funkjobbet på panten/miljöstationen. Jag är stolt över mig själv att jag klarade av det, aldrig trodde ni att jag skulle gräva i stinkande sopor? När jag gick förbi campingentrén påväg till Ica parkeringen så slog det mig hårt. Jag älskar Hultsfred över hela mitt hjärta. Att lämna ängarna för en tredje gång gjorde ont.Hemresan gick relativt fort fast vi stannade i Örebro på max i en timme och åt. Kom hem halv två på natten.

Nu sitter jag i morgonrocken, duschat och sitter bara och andas. Jag låter alla mörka tankar vara för ett tag.