17 A

Det är något speciellt med Skene. Man är aldrig den samme när man åker därifrån.
Man märker att vi vuxit upp och mognat. I alla fall de flesta av oss. Tjusningen att gå på den utnötta asfalten och känna att man är i världens ände. Dricka mer vin än vatten och gå ner och sitta utanför porten och röka bland nyponrosorna. Tvingas lyssna på KoRn, Volbeat och Muse i varje hus man sätter sin fot i. Gå upp på berget och dingla benen över klippavsatsen och se ut över hustaken och tänka. Att se Madeleines svarta hår blåsa med vinden och minnas den gamla goda tiden. Äta ost och kex och dricka skumpa som fyllekäk och åka till Ullared på morgonkvisten och flanera runt. Gå till Hemmakväll och köpa 2 kg godis och hyra film. Gå till en kyrkogård i regnet mitt ute i skogen och hoppa i vattenpölar så att vattnet skvätter upp till låren, dansa till Refused i en fabrikslokal 3 på morgonen.

Alla djupa ut-och-ta-en-cigg-konversationer. Bara stirra sig blind på gatuskyltarna och den gråmulna himlen och låta orden välla över. Hemvägen är alltid en pina trots man är avdomnad. Fokusera blicken på eltrådarna som passerar förbi övanför fönstret och andas. bara andas. Och dricka alldeles för mycket kaffe för att hålla igång.

Känns som jag börjar få nya perspektiv.

/P.