Om sanningen ska fram så är jag nog född till att ligga raklång i min säng och förundrat stirra upp mot taket, som här inte är klätt med vita brädor med kvistar man kan räkna, utan en vit lysande risboll från Ikea och ett tak snarare av betong med en ljusgrå kulör som påminner om gammalt tuggummi. De klingande tonerna från pianostycket är detsamma, men känslan har helt klart blivit mer oigenkännelig.
Det är en kall värld.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar