Jag hade en gång en vän. Han brukade öppna fönstret när det regnade så vi kunde lyssna på när dropparna träffade rutan. Vi brukade ligga i hans säng och filosofera om livet. Eller så sa vi ingenting alls. För det behövdes inte. Vi andades av samma luft och förstod någonstans vad vi både tänkte och kände. Ibland gick vi promenader längs de nergådda trottoarerna och slitna asfalten mellan nyponbuskarna och de solblekta gräset. Du skrattade åt mig ibland. Himlen var i en gråaktig ton året om. Ändå tyckte jag om det.
Ibland undrar jag vad som hände eller vad som förde oss till det vi är idag. Fast jag ändå vet.
2:19 - 2:45
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar