Om vi alla var sömndåsiga och mörkret var något som egentligen var mer till behaglighet än dagsljus skulle vi kanske kunna leva tillsammans. Tomma badrumsskåp utan glasburkar med receptbelagda piller som bara får intas med strikt förhållning till dess bruksanvisning. Kaklet med varken inhemsk flora eller mossig 70-tals instituts kulör utan en kalkvit, kärlekslös ton. Spegeln och dess dammiga kanter som fortfarande bär märkena från hennes läppar. De öppna oisolerade fönstren med dess bräckliga handtag, slår öronbedövande i vinden.
Växthuset, vars glasväggar sedan länge varit krossade liknar mer ett skelett, en gravplats, än en oas för grönska. Emellertid så hade stenfontänen med den grekiska guden fått ett nytt liv om löven krattats ur och tvättats bort från algmossan. Men allt är ytligt och kallt, som du en gång sade när vi gick genom snöstormen. Naturen har sin egen gång, glas är till för att explodera i spillror och det röda vinet är mer ämnat att hamna på den vita bordsduken än i din suktande mun. Vi, ni, dem, du, jag. Måste inse att vad som ser ut att vara, låter och känns, egentligen inte är det som vi tror. Kyla kanske är värme, hat kanske egentligen är kärlek. Natten kanske är min dag.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar