Mandy

Det känns så tomt. Som en tunnel av grå betong som aldrig har ett slut, man ser aldrig ljuset i horisonten. När bitar i vardagen tas ifrån en utan en varning, när ett litet liv som tillbringar så många leenden dör. Egentligen har man inget att skylla. Vi väljer själva att älska, att ta till oss själar och bry oss om dem. Just dessa två katter tog min familj hand om efter de hittats ute på gatan. Världens finaste kattsystrar och nu har en gått bort. Lilla söta Mandy, så rogivande och smart. Mammas lilla barn som kröp under hennes täcke när det var läggdags, la sig i Pappas knä framför tv:n och gick runt och mumlade för sig själv. Det är så jävla trist. Men vi har åtminstone Missy kvar, våran lilla pratkvarn.
Det är ett år sedan på dagen som våran Vincent gick bort också. Om jag fick välja skulle jag radera 13-15 oktober varje år för att vara säker på att ingen närstående mig dör.
Vila i frid världens sötaste katt.