Jag kan inte säga att jag är för gammal för saker, för jag är inte det. Jag är inte för gammal för att dricka och festa till gryningen, jag är heller inte för gammal för att vara stökig och obotlig. Något i mig har helt enkelt stadgat sig. Jag känner inte behov av att festa längre, behov av att synas och prata med främlingar, eller låta disken stå och mögla och glömma köpa toalettpapper. Jag vill något mycket mer än så. Jag vill inte vara halvdan. Jag vill vara ordentlig, ta vara på varje chans jag får. Jag vill vara duktig och driven, men någonstans saknas det alltid en bit inspiration. Som en ensam pusselbit till ett oändligt pussel. Ett pussel där bitarna så småningom fylls på och jag till sist kan se vad pusslet föreställer. Jag gissar på att det blir ett 10 000 bitars-pussel, ett sånt man blir tokig på. Någonstans mellan betongväggarna, flagnande nagellack, höstkoma och kalla händer ska jag finna mig ännu en bit.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar