Tryck play.
Igår kväll gick jag på den regnströdda asfalten ned från Rönnvägen. Längs gator där husen ligger tätt intill varandra, där det lyser varmt från fönstren och där finns det människor, människor jag aldrig kommer att träffa eller veta deras namn, hus jag aldrig kommer gå in i. Med denna låt i öronen, regnet mot kinden och löven under skorna gick jag in i höstmörkret. De högsta byggnaderna är fabriksskorstenar som väller ut rök, blinkar i rött i vattenpölarna. En stad man inte kan kalla stad, en by som knappast är en by, ett samhälle som känns fel att kalla samhälle. För det är inte ett sammankopplat folket emellan. Det är inte många man säger hej till, bara dem man konfronteras med i affären eller liknande. Jag tror inte jag kan säga att jag känner någon av lokalbefolkningen på ett närmare plan. Jag har bott här i snart ett och ett halvt år, och har delvis kanske skapat min egna bild av det hela, en kanske suddig och förvrängd bild, eller kanske den sanna? Med eller utan Hultsfred, det är frågan. Vad är jag utan Hultsfred? Vad hade jag varit utan Hultsfred? och Vad är jag med Hultsfred?
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar