Horisonter

Nymålade gula naglar (Isadora Mellow Yellow) och tröttsamhet. Finns så mycket som försvinner med tiden, vackra saker och låtar som går in på djupet. Igår natt flanerade jag i related artists till 90/2000-tals band. Det finns en del låtar som helt enkelt inte kan beskrivas med ord. Pulsen höjs, man känner sig oövervinnelig och livets alla möjligheter spelas upp i revy. Inte alls med ett dammigt VHS-band, utan som ett tågspår som leder bort mot horisonten. Det finns ett tiotal låtar som helt enkelt ger mig gåshud och livet känns mer än bra. Jag tänkte berätta lite om mina 'horisontsånger' för er.
Den första låten som jag alltid anknyter till, med minnen från sommaren 97 är The Verve- Bitter sweet Symphony. Ett osaligt underverk baserat på Rolling Stones/ Andrew Oldhams The Last Time. De andra låtarna som är legendariska är; Moby - Porcelain, U2 - Beautiful Day, Bad Cash Quartet - Big Day Coming, Röyksopp- Eple, Texas - Inner Smile, Ian Brown - F.E.A.R., Explosions in the Sky- Your hand in mine, Coldplay - Clocks, Coldplay - Speed of sound, Joy Wants Eternity - Above the clouds lies eternal sun, Kent - Den döda vinkeln, Kent - 747, Robert Miles - Children och Massive Attack - Tear drop.

Texas, helt bortglömda, underbara låt.