ennui

Forget-me-not eyes. Isblå och tomma som en sjukhusvägg. Hjärta som en frusen Alaskaflod; varken vener eller artärer. Räknar nollor till tio och håller andan. Inte ens en cigarettfimps glöd har tillräcklig värme. De vissna ängsblommorna i kristallvasen har fällt sina sista blad på den solblekta vaxduken. Det finns gummisulor som är mer nötta än du. Ändå blåser du röken över din vänstra axel och nynnar på dödssymfonin. Tragedi. Stundtals infinner jag mig i en ny basker-position; inser att dagen inte blir ljusare än såhär; att natten är min dag och konstnärligt djup samt ytlighet är min kopp av te. Det är som att tvätta ögonen med tvål, tungan med svinto och äta ett saltkar. Jag är sannerligen paradox-beroende och mitt motgift är vardagen. Onekligen obegriplig att tyda, och därför är jag svår. Kan man säga så med yttersta intellekt och legitimitet?