Själ

Det sägs att allt är vackert. Att varje händelse bringar något gott med sig. Men, bland rosenbuskage finns det också taggar. Det är svårt att urskilja och förutse vad som gör ont och vad som är befriat från lidelse. Till och med lidande anses vara vackert. En ros i gråskala sägs fortfarande vara vacker trots att ingen egentligen vet vilken färg den bär. Den är möjligtvis röd och fylld av kärlek som cirkulerar runt i våra blodomlopp. Vi växer upp och lär oss om att kärlek är det vi alltid kommer att ha, och det som vi alla kommer tillägna vår livstid att söka efter. Våra hjärtan kan brista och krossas åtskilliga gånger men någonstans slutar vi aldrig att hoppas. Hoppas på att någon dag vara fullständigt oåterkalleligt lyckliga. Vi lär oss också att aldrig vara nöjda med oss själva. Att vi alla har brister och fel, och att vi aldrig får eller kommer lyckas bättre än någon annan före oss. Ett paradoxalt beteende vilket leder oss till den stora gåtan kring likgiltighet och undermedvetna lagar och regler om hur vi ska framstå och handla. Måste vi kriga inom oss själva och med andra för att finna ro? Måste vi lida för att nå till en nollpunkt?