noll-läge

Det är nästan som att jag längtar efter skogsstigen bakom björkarna, den frostiga daggen som är i gräset på morgonen, den skrapande radion från köket och katten som ligger i knät när man ser på sena rapport. Finns inget som har lika många undermedvetna/underbara sinnesintryck på samma gång. Jag saknar Dalarna. Jag saknar det enkla livet utan krav och komplikationer. Men jag vet själv att det inte är ett liv för mig. Jag måste bita i det sura äpplet och kämpa på, även om det är tråkigt och svårt och man helst vill stanna under täcket varje morgon väckarklockan ringer.

(Förresten spenderar jag all min tid i skolan/biblioteket eller på väg dit eller på väg hem sent på kvällen för att laga mat och somna framför tv;n)