Auf Wiedersehen

Sista kvällen i Tyskland. Tomhet är ordet som nuddar mina läppar gång på gång. Att gå längs kebabmilen in till Marktplatz; oset från all döner, nybakat bröd och ljudet från alla bilar som försöker ta sig fram längs de trånga gatorna. Att ta en kaffe på Café Journal, möta vimlet av människor, Pretzel-stånd och fontänen vid Paradeplatz. Att ta världens godaste drinkar på Stars med vy över alla gatuljus i Mannheim och doppa fötterna i fontänen vid vattentornet. Att säga Danke varje gång jag betalar, sitta vid schtek och se Popakademies futuristiska fasad på ena sidan och floden på den andra. Sitta i lägenheten på Dalbergsstrasse och sucka över allt som är jobbigt medan vi sipprar på alldeles för billigt vin och lyssnar på komiska låtar på Spotify. Gå på konserter med skolans band, som är allt mellan riktigt bra och sanslöst tråkiga, dricka Becks, 1 euro shots på Nelson's och ständigt försöka förstå kontexten av vad folk säger på tyska. Men, folket. Vet inte vart jag ska börja eller sluta. Jag har mött så fantastiska människor här. Att lämna dem och inte ens veta om man någonsin kommer att ses igen gör ont. Fruktansvärt ont. Sist men inte minst Josefine; utan henne hade inget varit sig likt!