Jag samlar på luft så att mina förkolnade lungor nästan sprängs av molekyler. Drömmer mig bort till en förlorad tid när vi satt i gräset och kramades för att hålla kylan borta och drack box efter box med helt acceptabelt vin medan vi svor att aldrig bli gamla och tråkiga. De där stunderna då tiden stannade; våra hjärtan slutade slå; och därefter återupplivades starkare än någonsin förr.
Jag saknar mina underbara vinflickor och stunderna på Lilla Torget, då en stad som inte är en stad och inte heller en by kunde vara tillräcklig nog för att fylla de allra finaste av vänner.
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar